Okej, det här inlägget kommer tyvärr inte handla om rolig veganmat men däremot om galet vackra landskap, bastuvarma dagar och kontrasterna mellan gamla spökstäder och det överdådiga Las Vegas.
Man måste ju ta coola posebilder vid bilen, så det gjorde vi.
Efter ett par timmars färd från San Francisco äntrade vi Yosemite National Park. Vi hade siktet inställt på Yosemite Village men på vägen blev vi tvungna att tvärbromsa, hoppa ut ur bilen och akutbada i det här kristallklara vattnet. Det var verkligen som i en film. Bergen i bakgrunden och solen som värmde. Passade på att äta några matsäcksmackor innan vi körde vidare.
Eftersom vi inte hade de fyra timmarna som behövdes för att traska till Nevada Fall så tog vi en kortare runda till Yosemite Falls istället. Det högsta uppmätta fallet i Nordamerika! Inte illa alltså. Packat med folk var där men om man klättrade upp längs med klipporna en bit så fick man dels en mycket fetare vy över fallet, svalkande vattenstänk i ansiktet och färre personer att trängas med. På väg tillbaks till bilen passade vi på att vila benen på ett fik, låta bli att klappa söta gnagare (eftersom de tydligen bar på någon farlig nervsjukdom) och se upp för björnar ("be bear aware" som det stod lite överallt).
Susade vidare genom skogarna mot June Lake. Passerade Mono Lake där landskapet var obeskrivligt vackert. Inte konstigt att de blev så religiösa jänkarna. "This is Gods country!" ville man mest utbrista.
June Lake var ett helt fantastiskt litet samhälle med trästugor och granklädda berg. Det verkar vara ett populärt ställe för fiske på somrarna och skidåkning och julmys om vintrarna. Vi åt middag på en av restaurangerna längs med huvudvägen. Överkokt spaghetti med smakfattig tomatsås för min del som verkligen inte förtjänade att hamna på bild tyvärr. Hann med en sväng i några små affärer nästa morgon innan vi körde vidare och en av dem hade massvis med fina kläder och prylar. Tur man har vänner som ska få bebis så man kunde köpa denna balla.
Dagens första mål var den välbevarade spökstaden Bodie. Sjukt häftigt ställe med hus som övergivits rakt upp och ner med massor av prylar kvar i dem. De skojade inte när de skrev att vägen dit var "rough", men det var väl värt den långsamma, skumpiga färden.
Egentligen ville vi bada men körde lite fel så det blev inget med det. Åkte i killebackar och såg häftig barrskog istället och anlände framåt kvällen till El Rancho Motel i Bishop. Det låg mitt emot en trailer park, ägaren såg ut som the Dude och på gatan verkade det pågå både prostitution och knarkhandel, men rummen var tipp topp.
Vi tvättade i en laundromat vilket innebar de obligatoriska momenten: skramla fram tusen mynt, åka tvättvagn, spela air hockey, få tips inför resten av resan av några andra tvättande (även om vi kanske inte alls blev särskilt sugna på att gå på strippklubb i Las Vegas), läsa tidningar och försöka köpa läsk i automat. Halva gänget gick på bio och vi andra käkade mexikanskt (jag tog en "halv" burrito som inte alls var halv utan jättestor, vill inte veta hur stor en hel var), festshoppade på K-mart och satt sedan i den 30-gradiga värmen utanför motelrummen, eftersom det var där man hade wifi-täckning, iklädda svampbob-hattar. Kalasdag!
Nästa morgon började vi med frukost på Jack's Waffle Shop. Jag tog havregrynsgröt (!!!) och en skål frukt. Var nog lite för trött för att komma ihåg att fota detta. Till gröten fick jag en burk à ca en halv deciliter med russin samt en lika stor burk med socker. Kaffet hann man knappt smaka på innan någon var där och hällde upp mer. Påtår snålar de minsann inte med där borta! Hoppade sedan in i bilen med extra många vattenflaskor och vetskapen om att det förväntades bli värmerekord i Death Valley den dagen. På bilden ovan har vi kissepaus i dryga 40 graders värme. Som tur var satt vi i bilen när temperaturen rörde sig runt 50.
Efter någon timme kom vi till Death Valley Junction och Marta Becketts fina opera och hotell.
För ett par dollar var fick vi en guidad tur inne i operan som Marta själv rustade upp i slutet på 60-talet. Hon har målat precis hela rummet med publik på väggarna och änglar i taket. Där spelade hon sedan sina egna verk för en publik som växte mer och mer allt efter att åren gick. Nu är hon för gammal för att uppträda men bor fortfarande i närheten. Om vintrarna sätts nya föreställningar upp inne på operan och hotellet är fullbokat så gott som året runt. Får ni möjlighet att åka hit så gör det! Verkligen ett fantastiskt fascinerande livsöde.
Så kom vi till Las Vegas och där var allt maxat. Alltså MAXAT. Trodde jag skulle tycka det var rätt ball men fick nog efter typ 10 min. Spänningshuvudvärk och värmebölja hjälpte knappast.
I den här laserpyramiden bodde vi. Den där sfinxen var enorm.
Vi badade i poolen bakom hotellet och gick sedan till Excalibur (slottet som låg bredvid) för att äta buffé. Kunde kanske vara lite kul och med roliga vegangrejer tänkte jag men nä. Blev mest äcklad över mathetsen och hur mycket mat som bara kastades. Ingen rolig mat heller för den delen. Sen gick vi längs med The Strip och slank in på ett par casinon. Cosmopolitan var lite fint med ett liveband som spelade, men i övrigt var allting bara too much. Efter Ceasars Palace gav jag upp och promenerade tillbaka till hotellet. De andra fortsatte till The Venetian där de byggt en kopia av Venedig på andra våningen, komplett med kanaler, gondoler och blå himmel. Som sagt, maxat.
Jag var glad att lämna staden nästa morgon (efter resans sämsta frukost) men var på allmänt dåligt övervarmt humör mest hela dagen. Stannade till vid Hoover dam och fotade Nevada-skylten innan vi for in i Arizona.
Lunchade på Roadkill café i Seligman som låg på en bit av gamla Route 66. De hade en ganska bra salladsbuffé men ost- och broccolisoppan man fick till var vidrig. Drack sarsparilla och delade på två bitar paj till efterrätt.
Ökenvindarna ven.
Så plötsligt var vi där, vi Graaaaaand Canyon. Helt sjukt ju. Kanske var man lite matt efter att ha blivit matad med så många intryck och vackra scenerier de senaste två veckorna eller så var det bara dess storslagenhet som gjorde att man inte riktigt kunde ta in hur magiskt det var. Vi följde i alla fall dess kant i en kilometer eller så och tog oss sedan in till byn för att äta kvällsmat, handla frukost och titta på tv resten av kvällen.
Och det var själva road trip-biten av resan det. Nästa dag körde vi tillbaka till Las Vegas igen för att ta flyget till New York. På grund av åskoväder på östkusten blev resan dock inte så smidig som vi hoppats utan inställda flyg gjorde att vi fick sitta på flygplatsen halva natten, sova två timmar på ett hotell och sedan som tur var komma med ett plan nästa morgon.
